Kapitel 2


Beskedet

Jag kände att någon höll på med mina ögon, det blev ljust o jag såg en skugga. Jag trodde att jag var död, att jag hade kommit till himmlen. Jag började blinka, svagt hörde jag röster, jag hörde mitt namn. Men allt bara försvann.

Någon skakade om mig, jag kände att någon tittade på mig, jag hörde någon säga mitt namn. Jag försökte öppna ögonen för och se vem det var, men då jag märkte att det inte gick så pröva jag att lyfta på armen, men jag kände inget, jag hade förlorat känseln i armen. Provade med andra armen, men det hände ingenting då heller, jag pröva med båda bena, ingenting. Jag slutade försöka, det var lönlöst. Jag hade blivit både blind och förlamad, eller tja det var i alla fall vad jag trodde.

Vaknade till, kände att jag fick upp ögonen någon millimeter, men allt jag såg var svart. Jag ansträngde mig för att försöka få upp ögonen lite till, jag lyckades men såg fortfarande ingenting. Ansträngde mig igen, men nu ville inte ögonen mera, de stängdes och allt blev ännu svartare.

Jag kände att någon tog min hand, samtidigt som jag hörde att någon grät och att en annan  tröstade, jag hörde även en röst. Rösten lät väldigt beklagande, precis som att någon har dött. Då blev jag rädd och frågade mig själv

- Är det jag som har dött?

Men jag fick inget svar... Försökte röra på mig igen, försökte öppna ögonen, försökte öppna munnen för att säga att jag lever, men inget hände. Då hörde jag en röst som sa

- Jag beklagar verkligen, men jag måste nu meddela er att hon är borta, hennes död inträffade i natt fem över tre.

Då började någon stor gråta, det lät som en kvinna men jag vet inte riktigt. Jag hörde att någon försökte trösta personen som grät, det lät som en manlig röst. Kan det vara mamma och pappa som sitter brevid mig? Kan det vara mamma som håller min hand, eller kanske pappa? Är det jag som är död? Ligger jag på sjukhus? Vad har egentligen hänt? Massa tankar for genom mitt huvud under korta tio sekunder, sen försvann allt. Hörde inga röster längre, ingen som grät, ingen som tröstade. Hörde ingen som kom med fler beklagande besked och jag kände inte längre någon som höll min hand. Jag är rätt säker på att det var jag som var död.


Kapitel 3 kommer strax