Inre monolog & Yttre dialog
Detta har vi jobbat med på svenskan i skolan :P
Tänkte att ni skulle få läsa den ;)
Och då jag inte orkar kopiera texten så får ni se bilder istället, hoppas det är lugnt!
Annars så får ni väl kommentera så kan jag kopiera texten istället :P
Enjoy!
Hoppas att ni ser vad det står! :)
Person- och miljö-beskrivning
Ska dock få respons på den imorn, men nu får ni läsa den iallafall :)
- Jag beklagar verkligen, hennes död inträffade under nattens gång. Läkaren tittade in i de mörka och ledsna ögonen. Jag beklagar verkligen.
Jonathan får inte fram ett ord, det är alldeles blankt. Det enda han tänker på är att han inte vill leva längre. Han tänker fly, bort från verkligheten, bort från ingenting. Han harklar sig, drar handen genom det mörka håret, säger tack och börjar gå mot svängdörrarna. Han känner sig yr, skyndar ut, låser upp det svarta fordonet och hoppar in. Han sätter nyckeln i nyckelhålet, vrider om och trycker ner högerpedalen så långt det går. Det blir en rivstart, däcken tjuter som en gäll tuta, lyckligtvis så finns det ingen i närheten. Han kör mot vägen. Det går alldeles för fort, bromsar inte, gasar, tittar inte, kör ut.
- Tut tuuut tuut
Bryr sig inte, åker genom korsningen
- Tuuut tut tuut
Det tunga fordonet kom nära, väldigt nära men Jonathan hann precis svänga in på den smala och trånga, steniga och gropiga vägen. Det skumpar, går för fort, är för obalanserat. En grop är för djup för att han ska kunna köra i den hastigheten han har.
- Bom krasch bom
Stötfångaren slår i vägen
- Helvete. Jonathan svär för sig själv, men mera än så orkar han inte bry sig.
Han visste inte längre var han befann sig, vägen hade nu blivit ännu smalare, ännu stenigare och buskarna blivit tätare. Det hade börjat regna. Han såg endast några enstaka meter framför sig, han visste att han skulle åkt till bilverkstaden men han intalade sig själv att tiden inte räckte till. Mörkret började falla och inom några minuter så var himlen lika svart som bilen var smutsig. Han tänkte stanna, men visste inte vart. Fortsatte köra. Medans han letade så kände han hur ögonlocken blev allt tyngre och tyngre för var sekund. Sneglade mot klockan, 01.25. Inte konstigt att ögonlocken nu vägde ton. Nu orkade han inte mer. Han pressar ner vänster foten, hör gruset spruta upp både bakom och under bilen. Kroppen var lika sliten som en urtvättad tröja, han orkade knappt vrida om nyckeln. Ansträngde sig en sista gång, vred om och somnade.
När han vaknade värkte den muskulösa kroppen. Han började rota efter verk tabletter, men han hittade inga. Svor för sig själv. Öppnade dörren, fick inte upp den. Tog i med all kraft, gick inte. Dörren var låst. Han svor igen, låste upp och öppnade dörren. Klev ut. Benen vek sig, försökte fatta tag i bilen, ramlade ihop. Med en duns hade han suttit sig på den steniga och blöta grusvägen. Tog sats och ställde sig upp igen, ramlade. Benen bar inte kroppen, försökte igen. Lyckades. Han kände sig som Bambi på hal is men han stod upp. Försökte komma på vart han var, men han var vilse. Trodde han i alla fall. Utan att veta om det så stod han på en smal skogsväg som går några enstaka meter i från E20. Han hörde någon tuta, hoppade till, vände och vred på sig. Det var ingen där.
- Han jag blivit tokig? Varför inbillar jag mig saker som inte är sanna? Drömmer jag? Vart är jag? Är jag vilse?
Inuti Jonathans huvud snurrar det runt en massa tankar, han måste sätta sig ner. Öppnar bildörren igen och ska precis sätta in foten i bilen och hoppa in, men längre än så kom han inte. Han ramlade ihop och denna gång reste han sig inte igen. Andades tungt, rossligt. Ännu fler tankar kom.
- Vad är det med mig? Vad händer? Varför jag? Kanske lika bra... Eller? Varför nu?
Han började undra om det kanske var lika bra att inte anstränga sig, då kanske han skulle försvinna. Bort från verkligenheten.
Ett ljud, en siren. Röster, någon som pratar. En hand, någon är här. Men vem? Vem har hittat mig här?
Det blev ljust, mörkt. Värme, musik, värk i kroppen, en hand hållandes i min hand, ett ständigt ljud.
- Vart är jag på väg? Vem är bredvid mig? Vart är jag? Vad har hänt?
Röster, skrik, rop, förvirrande röster, någon lyfter han, det blev mjukt, en säng, det blåser, röster, fötter som rör sig snabbt, en slang, tystnad.
- Jonathan Karlsson, 26, dödförklarad 10.37 22 juli.
- Vem ska jag meddela?
- Ingen
Jonathan var olycklig i verkligheten. Nu befinner han sig hos sin familj. Han är lycklig!
Vad tycker ni ? :)
Ni kanske kan komma med någon enklare respons, något som ni märker att jag skulle kunna ändra, eller något sånt? :)
I sånna fall, kommentera!
I miss summertime.. <3
Svenska
Här har ni den, för jag antar att ni vill läsa? ;)
- Jag beklagar verkligen, hennes död inträffade under nattens gång. Läkaren tittade in i de mörka och ledsna ögonen. Jag beklagar verkligen.
Jonathan får inte fram ett ord, det är alldeles svart. Det enda han tänker på är att han inte vill leva längre. Han tänker fly, bort från verkligheten, bort från ingenting. Han harklar sig, drar handen genom det mörka håret, säger tack och börjar gå mot svängdörrarna. Han känner sig yr, skyndar ut, låser upp det svarta fordonet och hoppar in. han sätter nyckeln i nyckelhålet, vrider om och trycker ner högerpedalen så långt det går. Det blir en rivstart, tjuter om däcken, lyckligtvis så finns det ingen i närheten. Han kör mot vägen. Det går alldeles för fort, bromsar inte, gasar, tittar inte, kör ut.
- Tut tuuut tuut
Bryr sig inte, åker genom korsningen
- Tuuut tuuut tut
Det var nära, väldigt nära men Jonathan hann precis svänga in på den smala och trånga, steniga och gropiga vägen. Det skumpar, går för fort, är för obalanserat. En grop är för djup för att han ska kunna köra i den hastigheten han har
- Bom krasch bom
Stötfångaren slår i vägen
- Helvete. Jonathan svär för sig själv, men mera än så orkar han inte bry sig.
Han visste inte längre var han befann sig, vägen hade nu blivit ännu smalare, ännu stenigare och buskarna blivit tätare. Han såg endast de 5 metrarna framför sig, han visste att han skulle åkt till bilverkstaden men han intalade sig själv att tiden inte fanns. Mörkret började falla och inom några minuter så var himmlen svart som natten. Han tänkte stanna, men visste inte vart. Fortsatte köra. Medans han letade efter ett ställa där han kunde stanna så kände han hur ögonlocken blev allt tyngre och tyngre för var sekund. Sneglade mot klockan, 01.25. Inte konstigt att ögonlocken nu vägde ton. Nu orkade han inte mer, pressar ner vänster foten, hör gruset spruta upp både bakom och under bilen. Vred om nyckeln och somnade.
Den är inte perfekt för 5 öre...
Men har dessutom inte bearbetat den eller något sådant, haha :)
Hoppas den dög för tillfället :D
Vid vägkanten blir allt svart. (4)
Kapitel 4
Dåliga nyheter
Jag vaknade nästa morgon, tittade så att jag fortfarande kunde se, och försökte röra på fingrarna. Negativt. Mamma och pappa hade åkt hem igår kväll för att få lite riktig sömn, då det visade sig att de hade sovit i varsin stol på sjukhuset i tre nätter. Så jag ligger helt ensam i ett tråkigt vitt rum, har värsta energin och vill hitta på något, men det är inte så lätt när det enda man kan göra är att titta runt i rummet... En sjuksköterska kom in i rummet och skulle ta lite prover. Tog någon minut sen gick hon igen.
På eftermiddagen så kom mamma och pappa tillbaka. Efter ett litet tag så kom även en doktor och en sjuksköterska in och hade dåliga nyheter. Jag är förlamad från axlarna och nedåt. Jag fruktade att jag skulle få det beskedet, men jag ville egentligen inte tro att det var sant.
resten kommer någon annan gång då jag har skrivit mera
Ha det bra! :*
Vid vägkanten blir allt svart. (3)
Kapitel 3
Sjukhuset
Jag trodde att jag var död. I alla fall efter det jag hörde igår. Men jag prövade att öppna ögonen, en sista gång, och jag fick upp de! Jag kunde se eller jag såg inte så mycket för allt var suddigt, men jag kunde se lite grann. Jag såg att jag låg på sjukhus, jag såg att det var ett fönster till vänster om mig, jag såg att det hängde en tavla med massa frukter på framför mig. Jag prövade att vrida på mig, det gick, jag såg ett skåp i ena hörnet, en dörr brevid skåpet, ett litet bord med en vas med en blomma i och två personer sittandes brevid mig. Jag kunde inte urskilja vilka det var, men jag såg åtminstonde att det var en man och en kvinna så jag chansade på att det var mamma och pappa. Jag försökte att röra på handen, så att de kanske skulle se att jag var vaken, men det gick inte. Jag försökte igen och denna gång ansträngde jag mig så mycket som jag bara orkade, men det funkade inte. Då prövade jag i stället att öpnna munnen för att säga att jag var vaken, det gick väl sådär. Jag trodde själv att jag bara fick upp munnen någon centimeter, utan att få fram något ljud, men jag trodde fel. Tydligen så hade jag fått fram något konstigt ljud, vilket gjorde att mannen och kvinnan ryckte till och började titta mot mig, jag försökte säga något, men jag fick bara fram massa konstiga ljud hela tiden. Jag såg att mannen tröck på en röd knapp som satt ovanför det lilla bordet och inom en minut så kom två till personer springandes in genom dörren och frågade vad som hade hänt. Kvinnan svarade att de hade hört konstiga ljud och antog att det kom i från mig. de två okända personerna pekade på mig och frågade kvinnan om de trodde att jag hade sagt något. Mannen svarade kort och enkelt, ja. En av de två personerna gick fram till mig och märkte att mina ögon är öppna. Personen som stod vid mig vinkade till sig den andra personen som snabbt kom fram. En av dem tog fram som en liten ficklampa och lyste i ena ögat på mig, allt blev vitt, jag blinkade en gång och en gång till och ännu en gång, sen försvann ljuset. Jag trodde att jag skulle slippa uppleva det där obehagliga ljuset men då kom de igen, fast denna gång i andra ögat, blinkade en, två, tre gånger o ljuset försvann och allt blev som vanligt igen.
- Hon är vaken. Säger den ena personen
Kvinnan och mannen, som troligtvis är mina föräldrar, kommer fram till mig och kramar om min hand, men jag känner det inte, jag bara ser det. Jag vet att jag är vid liv, men har jag tappat känseln? Är jag förlamad i kroppen? Jag vill inte tro på det, men har jag otur är jag nog det...
kapitel 4 kommer strax
Vid vägkanten blir allt svart. (2)
Kapitel 2
Beskedet
Jag kände att någon höll på med mina ögon, det blev ljust o jag såg en skugga. Jag trodde att jag var död, att jag hade kommit till himmlen. Jag började blinka, svagt hörde jag röster, jag hörde mitt namn. Men allt bara försvann.
Någon skakade om mig, jag kände att någon tittade på mig, jag hörde någon säga mitt namn. Jag försökte öppna ögonen för och se vem det var, men då jag märkte att det inte gick så pröva jag att lyfta på armen, men jag kände inget, jag hade förlorat känseln i armen. Provade med andra armen, men det hände ingenting då heller, jag pröva med båda bena, ingenting. Jag slutade försöka, det var lönlöst. Jag hade blivit både blind och förlamad, eller tja det var i alla fall vad jag trodde.
Vaknade till, kände att jag fick upp ögonen någon millimeter, men allt jag såg var svart. Jag ansträngde mig för att försöka få upp ögonen lite till, jag lyckades men såg fortfarande ingenting. Ansträngde mig igen, men nu ville inte ögonen mera, de stängdes och allt blev ännu svartare.
Jag kände att någon tog min hand, samtidigt som jag hörde att någon grät och att en annan tröstade, jag hörde även en röst. Rösten lät väldigt beklagande, precis som att någon har dött. Då blev jag rädd och frågade mig själv
- Är det jag som har dött?
Men jag fick inget svar... Försökte röra på mig igen, försökte öppna ögonen, försökte öppna munnen för att säga att jag lever, men inget hände. Då hörde jag en röst som sa
- Jag beklagar verkligen, men jag måste nu meddela er att hon är borta, hennes död inträffade i natt fem över tre.
Då började någon stor gråta, det lät som en kvinna men jag vet inte riktigt. Jag hörde att någon försökte trösta personen som grät, det lät som en manlig röst. Kan det vara mamma och pappa som sitter brevid mig? Kan det vara mamma som håller min hand, eller kanske pappa? Är det jag som är död? Ligger jag på sjukhus? Vad har egentligen hänt? Massa tankar for genom mitt huvud under korta tio sekunder, sen försvann allt. Hörde inga röster längre, ingen som grät, ingen som tröstade. Hörde ingen som kom med fler beklagande besked och jag kände inte längre någon som höll min hand. Jag är rätt säker på att det var jag som var död.
Kapitel 3 kommer strax
Vid vägkanten blir allt svart. (1)
Har dock inte kikat igenom den efter att jag skrev så det är säkert småfel o sånt som jag borde ändra på, men sak samma... ;)
Ni får gärna komma med någon enklare respons om ni vill :D
Sen är den inte heller klar, men ni får läsa de 4första kapitlena (?!) ;)
Kapitel 1
Smällen
- My, dags o komma in nu!
- Jag kommer om fem minuter.
- Nej, nu!
Jag var i huset mittemot, där min bästa kompis Yasmin bor, så jag behövde bara gå över vägen och sen tio meter till så var jag hemma. Jag sa hejdå till Yasmin. När jag började gå mot vägen, började jag fundera på varför mamma lät så konstig på rösten, varför hon lät så irriterad och trött. Mamma brukar ju alltid vara pigg o glad. Framme vid vägkanten, tittade inte utan gick bara rakt ut, så skulle jag inte ha gjort. Jag brukar, i vanliga fall, titta minst en gång åt båda hållen innan jag går över vägen, men denna gång gjorde jag inte det. Denna gång var den gången jag hade behövt titta åt båda hållen. Jag var väl i mina egna tankar, funderade på varför mamma hade det tonfallet som hon hade. Jag hann ta två steg ut på vägen innan mina tankar stördes av att jag hörde något komma emot mig, det lät som en bil men jag är inte helt säker. Men jag hörde det för sent. När jag skulle ta mitt tredje steg ute på vägen så smällde det och allt blev svart. Jag hörde någon skrika, men det tystnade. Jag kände att någon höll mitt huvud mellan sina händer, men jag tappade känseln. Jag såg ett ljus, men det blev svart. Jag hörde en siren komma mot mig, men det försvann.
kapitel 2 kommer upp strax
