Nu är min "person- och miljö-beskrivning" klar :D
Ska dock få respons på den imorn, men nu får ni läsa den iallafall :)

 - Jag beklagar verkligen, hennes död inträffade under nattens gång. Läkaren tittade in i de mörka och ledsna ögonen. Jag beklagar verkligen.

Jonathan får inte fram ett ord, det är alldeles blankt. Det enda han tänker på är att han inte vill leva längre. Han tänker fly, bort från verkligheten, bort från ingenting. Han harklar sig, drar handen genom det mörka håret, säger tack och börjar gå mot svängdörrarna. Han känner sig yr, skyndar ut, låser upp det svarta fordonet och hoppar in. Han sätter nyckeln i nyckelhålet, vrider om och trycker ner högerpedalen så långt det går. Det blir en rivstart, däcken tjuter som en gäll tuta, lyckligtvis så finns det ingen i närheten. Han kör mot vägen. Det går alldeles för fort, bromsar inte, gasar, tittar inte, kör ut.

- Tut tuuut tuut

Bryr sig inte, åker genom korsningen

- Tuuut tut tuut

Det tunga fordonet kom nära, väldigt nära men Jonathan hann precis svänga in på den smala och trånga, steniga och gropiga vägen. Det skumpar, går för fort, är för obalanserat. En grop är för djup för att han ska kunna köra i den hastigheten han har.

- Bom krasch bom

Stötfångaren slår i vägen

- Helvete. Jonathan svär för sig själv, men mera än så orkar han inte bry sig.

Han visste inte längre var han befann sig, vägen hade nu blivit ännu smalare, ännu stenigare och buskarna blivit tätare. Det hade börjat regna. Han såg endast några enstaka meter framför sig, han visste att han skulle åkt till bilverkstaden men han intalade sig själv att tiden inte räckte till. Mörkret började falla och inom några minuter så var himlen lika svart som bilen var smutsig. Han tänkte stanna, men visste inte vart. Fortsatte köra. Medans han letade så kände han hur ögonlocken blev allt tyngre och tyngre för var sekund. Sneglade mot klockan, 01.25. Inte konstigt att ögonlocken nu vägde ton. Nu orkade han inte mer. Han pressar ner vänster foten, hör gruset spruta upp både bakom och under bilen. Kroppen var lika sliten som en urtvättad tröja, han orkade knappt vrida om nyckeln. Ansträngde sig en sista gång, vred om och somnade.

När han vaknade värkte den muskulösa kroppen. Han började rota efter verk tabletter, men han hittade inga. Svor för sig själv. Öppnade dörren, fick inte upp den. Tog i med all kraft, gick inte. Dörren var låst. Han svor igen, låste upp och öppnade dörren. Klev ut. Benen vek sig, försökte fatta tag i bilen, ramlade ihop. Med en duns hade han suttit sig på den steniga och blöta grusvägen. Tog sats och ställde sig upp igen, ramlade. Benen bar inte kroppen, försökte igen. Lyckades. Han kände sig som Bambi på hal is men han stod upp. Försökte komma på vart han var, men han var vilse. Trodde han i alla fall. Utan att veta om det så stod han på en smal skogsväg som går några enstaka meter i från E20. Han hörde någon tuta, hoppade till, vände och vred på sig. Det var ingen där.

- Han jag blivit tokig? Varför inbillar jag mig saker som inte är sanna? Drömmer jag? Vart är jag? Är jag vilse?

Inuti Jonathans huvud snurrar det runt en massa tankar, han måste sätta sig ner. Öppnar bildörren igen och ska precis sätta in foten i bilen och hoppa in, men längre än så kom han inte. Han ramlade ihop och denna gång reste han sig inte igen. Andades tungt, rossligt. Ännu fler tankar kom.

- Vad är det med mig? Vad händer? Varför jag? Kanske lika bra... Eller? Varför nu?

Han började undra om det kanske var lika bra att inte anstränga sig, då kanske han skulle försvinna. Bort från verkligenheten.

Ett ljud, en siren. Röster, någon som pratar. En hand, någon är här. Men vem? Vem har hittat mig här?

Det blev ljust, mörkt. Värme, musik, värk i kroppen, en hand hållandes i min hand, ett ständigt ljud.

- Vart är jag på väg? Vem är bredvid mig? Vart är jag? Vad har hänt?

Röster, skrik, rop, förvirrande röster, någon lyfter han, det blev mjukt, en säng, det blåser, röster, fötter som rör sig snabbt, en slang, tystnad.

- Jonathan Karlsson, 26, dödförklarad 10.37 22 juli.

- Vem ska jag meddela?

- Ingen

Jonathan var olycklig i verkligheten. Nu befinner han sig hos sin familj. Han är lycklig!

Vad tycker ni ? :)
Ni kanske kan komma med någon enklare respons, något som ni märker att jag skulle kunna ändra, eller något sånt?  :)
I sånna fall, kommentera!


I miss summertime.. <3